Jag vet inte, min standardkommentar de senaste åren. ”Jag vet inte”. Bra förstås, det är ju oändligt mycket jag inte vet, men det är kanske väsentligt att också hedra vad jag vet, även om det blir med vissa frågetecken i marginalen. Jag tänker på min resa … (ja, just det, jag sitter på tåget just nu … och tänker på min resa …), resa genom livet. Vad vet jag om den? Jag upplever den ju som ganska fantastisk, mycket fascinerande. Förstås en hel del smärta och mörker men framförallt så mycket som jag är tacksam för. Att jag fått lov att nå en plats i mig där jag är relativt försonad med mig själv och livet i sig. Tack! Smärtan finns där förstås, parallellt, alla människor och djur som lider i vår tid, våra livsbetingelser som samhällena håller på och förstör, klimatkrisen och dess konsekvenser, men samtidigt, en djup frid i mitt inre. Går det ihop? Ja, tydligen. Tänker att ju mer balanserad och i harmoni med mig själv som jag är desto mer kan jag hjälpa till. Desto mer kan jag vara till hjälp för mina klienter, i min roll som psykoterapeut, få dem att uppnå bättre psykisk hälsa.
En punkt på vägen: 1977, min dåvarande fru blir förälskad i en av sina (vuxna) elever. Kaos. Hon kommer hem till mig och berättar … innan hon har inlett något förhållande. Tre veckor fyllda av samtal, smärta, vin och valium följer. Jag går ner 5 kg, och jag var liksom inte fet på den tiden. Sen går hon. Till honom alltså. Vi har en son som är knappt 1,5 år. Jag sitter i soffan och gråter, min son tittar oförstående på mig. Stackars grabb, men vad gör man? Idag hade jag, kanske, kunnat sätta hans behov före mina egna. Oj, det tog tid att lära. Någon månad senare separerar vi. Vår son får bo växelvis hos henne och mig. Ytterligare 1,5 år senare försöker vi få ihop vår relation igen. Det går sådär … ’Andligen’ funkar det ju ganska fint, intresse, samtal mm, där klickar vi, men sexet funkar ju inte alls. Hon vill gärna ha ett barn till, men hur ska det gå till? Svårt att få det ena utan det andra. Vi börjar i familjeterapi (fast egentligen var det ju parterapi) och här börjar något hända. Det vill säga inte med vårt samliv, vi separerar för gott sommaren 1981. Det är däremot något som börjar förändras i mig de åren, jag börjar på allvar se inåt, reflektera över mig själv vilket i sin tur leder till meditation, psykoterapi och nytt yrke som psykolog och psykoterapeut. Alltså, krisen -77, som innebar mycket sorg och smärta, och slutligen skilsmässa, leder också till en nystart som kom att definiera mycket av resten av mitt liv, och som jag idag alltså är mycket tacksam över.

0 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *